Svalbard. Del 2.

Barentsburg

När vi på vår skotersafari skulle passera genom ett lite större övergivet ryskt (!) samhälle så visade det sig att där skulle vi tydligen äta lunch. Väl avsuttna fick jag och fler med mig intrycket av att nu halas mackor och termosar fram, men istället blev det till att gå in i ett av de mer (relativt sett) fräscha husen. Där inne stod två barska kvinnor och väntade med soppor, feta korvar, fläsk och bröd med mera. Varmt var det också så vips som det var fann sig hela sällskapet sittandes i underkläderna sörplandes rysk ”buffé”. Sanning att säga så var det ingen kulinarisk högre upplevelse direkt, men väl värt servicen att inte behöva ta med sig mat hela den här långa vägen. Lagom till efterrätten, som jag hoppade över, så fick jag ett SMS: ”Welcome to Russia and the X network”. Qué? Var har vi hamnat tänkte jag.

Efter maten så fick vi cirka en timmes rast innan avfärd och spökbyn utforskades mer i detalj. Intrycken var oerhört mixade. Ett gruvmuseum med en synnerligen oenergisk rysk kvinna till entrévärd fick inget besök och några tiotal meter senare så fanns ett splitternytt ölbryggeri uppbringat i en sliten kåk. Det här stället, gruvorten Barentsburg, var och är det i särklass mest galna ställe jag någonsin satt min fot på. Tro inte på uppgifterna om att det bor över 400 personer där. Helt omöjligt. Tydligen betalar Ryssland folk för att de ska bo där i två år – bara för att markera rysk närvaro – och visa att Ryssland fortfarande gör anspråk på marken. Många tar livet av sig långt innan dess enligt vad flera lokala personer berättade och jag tror dem… Det mest deprimerande stället jag varit på. Då har jag ändå varit i krigsliknande härdar. Lägg till mörkret vintertid. Brrr…

Huset

Gå på huset! Svalbard var kontrasternas ställe helt klart. Ena stunden satt man i skoteroverall på en skoter luktandes drivmedel eller fann sig bakom en hundsläde med hagelsprakare i ena näven, nästa var man på en fine dining inrättning av internationell rang. Inte bara det, utan i ett chambre separée i en mångmiljonförsäkrad vinkällare. State of the art mat och viner. Personalen var inte helt överraskande nog svensk. Stället jag berättar om var restaurang Huset och kan verkligen varmt rekommenderas när man väl är på Svalbard. Det var förstås inte bara fine dining där vilket vi var speciellt glada att märka dagen efter när det mestadels var hamburgare och pommes frites som hägrade.

Det fanns åtminstone två ställen till i restaurangväg för de som vill besöka dem. Båda, vars namn jag faktiskt måste säga att jag inte kommer ihåg, gick inte av för hackor de heller. De var dessutom lite mer centralt belägna, vilket så här i efterhand känns aningen komiskt att nämna, då Longyearbyen var väldigt litet. De två låg närmare byns ”centrum” – den lokala motsvarigheten till ICA butiken.

Väl på Svalbard så gå på det enda museet om öns historia, flora och fauna. Mycket givande. Bra bakissysselsättning.

Därtill fanns ett bergrum med i princip varenda växt representerad som är värd att bevara på jordklotet. Det är sant faktiskt galet nog. Rätt stort och mäktigt.

Om man söker på Svalbard på Internet så kommer det efter ett tag upp att ögruppen är skattebefriad. Happy days kan tyckas, inte minst eftersom man är i Norge (eller i Ryssland?) där skatterna är skyhöga, men det gör ändå att prisläget är en märkbar bit högre än i Sverige.

Väl på flyget hem igen infann sig en påtaglig wow känsla och en vilja att åka tillbaka någon gång. Snart.