Svalbard. Del 1.

Om senaste inlägget skrev jag att få platser har gjort så starkt intryck på mig. Det var tills jag varit på Svalbard. Titta på en världskarta. Det ligger verkligen vid jordens ände (well, nära i vart fall).

Svalbard var – och är – ett absolut fantastiskt ställe.

Det var maj månad när jag var där, vilket är viktigt att berätta innan jag går vidare och kanske glömmer det. Det innebar att det i princip var klarljust dygnet runt och mörkläggningsgardinerna var guld värda nattetid. Om jag varit där när det motsatta varit gällande så hade mitt intryck högst sannolikt varit det motsatta. Det måste verkligen vara en… pärs att vistas där när solen bokstavligen aldrig visar sitt ljusa ansikte dagtid månader i sträck. Det kräver sannolikt en mentalitet som få besitter. Eller så är det så att återigen är det ett exempel på hur människan klarar av mer än man tror. Man anpassar sig efter förutsättningarna. Oavsett så skulle jag föredra mer sol.

Till Longyearbyen, som den största och enda riktiga tätorten heter, tog jag mig med Scandinavian Airlines och användandes bara av Eurobonuspoäng. Inte dumt alls, speciellt eftersom Svalbard räknas som Norge och därför drogs bara poäng som inom Skandinavien. Extra trevligt. Norwegian Air Shuttle flyger direkt från Oslo för övrigt. Baksidan var en mellanlandning i Tromsö, men det i sig var inte så dumt heller med tanke på vyn från planet med fjordar över hela horisonten. Det kändes exotiskt även för en nordbo.

Vid inflygningen ovanför Svalbard så förstod jag direkt att det var något genuint och speciellt med den här platsen. Klar sikt gav en fantastisk panoramavy över landskapet och det var verkligen totalt hänförande. Fantastiskt räcker inte till att beskriva den karga, snötäckta och varierande terrängen. Någonstans där nere fanns dessutom en och annan människoätande isbjörn… Spännande var bara förordet.

Hundsläde

Det självklara på Svalbard är att åka hundsläde, vilket kanske inte låter speciellt upphetsande, men det var verkligen en häftig känsla. Alla som ville fick dessutom styra sin respektive släde och det gav upplevelsen en extra kul känsla. Guiden frågade om någon var van vid vapen – hand upp – och en kraftig hagelbössa var i tryggt förvar i min släde. Efteråt fick man mata hundarna, men det var inte speciellt lattjo, alla hundarna var som skvatt galna och uppspelta efter åkturen. Det passade jag med varm hand över till arrangörerna.

Skotersafari

Skotersafari var även det något väldigt speciellt. Det hade jag gjort tidigare i Sverige, men inget går upp emot turen på Svalbard. Dels var den längre och naturen var rejält mycket mer karg, men det smått surrealistiska var att åka förbi – och genom – totala spökstäder som tidigare närt sig på kolgruveindustrin. Norges enda kvarvarande aktiva kolgruva finns för övrigt enligt uppgift på Svalbard, men tidigare fanns det ett större antal. Frihetskänslan var total när vidderna var så öde och kontrollfreak som man är var jag tvungen att kolla om den enda guiden vi hade var tekniskt kunnig (läs: duktig nog att börja mecka om någon av skotrarna skulle gå sönder). Worst case hade vi fått tränga ihop oss på de kvarvarande fordonen. Så pass långt ut var vi i vart fall.

På tal om spökstäder förresten. Läs gärna del två om Svalbard där jag tar upp en smått surrealistisk upplevelse.